Definitely Maybe är inte bara titeln på världens bästa debutskiva någonsin. Det är namnet på min blogg. Jag tänkte berätta om min blogg nu.

Min blogg är huvudsakligen inriktad på ämnet musik. Jag listar ofta bra musik som jag gillar, av den anledningen att jag gillar att göra listor, för det är representativt, informativt och... avslappnande. Jag älskar även att skriva om musik. För om jag hela tiden skriver om mina betraktelser av vardagen, tankar och hur jag upplever vissa situationer, så skulle bloggen bli för mycket blogg.

Det kallas distans, tror jag. Och svaret på min distans är väl att jag inte är riktigt vet vem jag är är och vad jag egentligen vill, så jag tar hellre och skriver tre A4 om något som är viktigare och mer relevantare i mina ögon. Musik.

Jag anser mig själv vara en ganska så medelmåttig varelse och därför känns det inte riktigt okej att jag ska sitta och berätta om mig själv. Jag trivs inte i den situationen. Så därför händer det ofta att jag i rummet Definitely Maybe - min blogg - spelar en roll/karaktär som jag vill vara, men ändå inte.

"Och jag står framför spegeln, vill förändra allt, och allt som jag ser i den"

Och detta kanske bara späder på någon slags mystik eller dämpar den. Men mina vänner, som jag tror känner mig som Adrian, ser oftast bara rätt igenom mig och ifrågasätter ofta vad jag skriver. Och det är väl med all rätt. Jag är ibland min blogg och jag är väldigt ofta inte min blogg.

Det kallas inte för att ljuga, det kallas möjligen förvridelse av sanningar - men knappt det heller. Det kallas för längtan, tror jag. "Längtan, alltid denna längtan" Längtan att få veta vem man är. Längtan att få vara någon annan. Längtan att få längta. Längtan att få ta reda på vad meningen med det enorma som livet t.ex.

Och meningen med livet är att ta reda på meningen med livet. Vilket kan låta som en nedstämmande och fullkomligen svart beskrivelse av det här med liv(et) Men jag tror det är så.

Och i viss mån - längtan att få komma bort.

Folk använder sina bloggar i ett rent dagbokssyfte. Jag använder min blogg för det också, men jag använder den också till scen, manus och rekvisita. Och skådespel. Där jag själv är regissören. Jag spelar ett skådespel i min blogg och jag bestämmer handlingen helt själv. Det kan för många uppfattas som oäkta och larvigt. Men det fyller en funktion för mig. Nästan en abstinensframkallande funktion.

Så det är synd att folk skapar sig en bild av mig genom min blogg. Det är verkligen synd. Den har, som jag sagt ett par gånger förut, fått en lite för stor del av mig. För lite Adrian, helt enkelt. Jag är inte min blogg. Jag är ju Adrian och vissa känner mig som den där popnörden, klädkåta och smått dryga killen också, som är helt okej på fotboll och som aldrig bangar. Och det är till er jag skriver det här. Jag tycker ni ska ha ett jävla stort tack för att ni skrattar och kaosar med mig och jag tycker ni ska fortsätta göra det.

Och ja, den här texten är helt seriöst menad och jag står för den imorgon och för all framtid. Något jag för övrigt sällan gör i blogg-sammanhang.

Sincerly Yours.

/Adrian