2005 års bästa skivor

The Tough Alliance :: The New School

Jag stannar upp när The Tough Alliance når mina tankar. Jag fascineras av dem. Jag fascineras över uppståndelsen de genererar, musiken de spelar och deras tillsynes respektlösa förhållningssätt till det mesta som är relevant.

The Tough Alliance har gjort 2005 års bästa skiva och detta är långt ifrån en novitet, tycker ni. Jag har inget annat än i ca 150 dagar lovordat denna ensemble om två som gett popmusik ett nytt ansikte, en ny definition.

Man kan dra in The Tough Alliance på ett större och mer filosofiskare plan, vare sig de vill eller inte, vare sig om man hamnar i prettofällan eller inte. För man borde egentligen hata The Tough Alliance. Man borde tycka illa om deras fuckoff-attityd i sann uttjatad Liam Gallagher-anda. Man borde hata deras tafatta ”försök” till att vara aparta. Man borde hata deras livespelningar för att… de inte är live. Man borde hata The Tough Alliance rentav för att de för från Göteborg. För det är mycket man borde. Det är mycket man borde…

Men alla deras tjyvknep går hem. Jag är tankspridd och vilsen när skivan når sitt slut. Det enda jag vet är att jag gillar det. Det enda jag vet är att fullkomligen avgudar det.

Håkan Hellström :: Ett Kolikbarns Bekännelser

Jag tänker ofta på hur framtiden kommer att se ut för vissa artister och synnerligen en sådan som är ensam i sitt slag, nämligen Håkan Hellström. Jag tänker på hur stor Håkan kommer vara om tjugotalet år. Kommer han att vara störst? Kommer han att bli större än nationalsymbolen och den välkända alkisen Ulf Lundell? Kommer han att vara större än Carola, folkligheten själv?

Jag tror det, utan att tvivla en sekund. För Håkan Hellström skriver pop som ingen annan gör av den här världen. Han skriver låtar som tar raka vägen, som plöjer allt motstånd, som går rakt in i hjärtat. Inga omvägar, inget konstlade. Bara raka vägen – in i hjärtat.

Att han lånar friskt och gör föråldrat till nytt är verkligen skitsamma. Det är väldigt många artister som lånar idag, men som samtidigt är totalt värdelösa. Och det rättfärdigar allt, tycker jag.

Jag äter gärna kladdkaka, men jag äter den hellre med nyvispad grädde.

Och vad jag tycker om skivan? Detta är det fagraste och vackraste jag någonsin hört. Och det är framförallt sommar. ”En Midsommarnattsdröm” är mer sommar än Evert Taube på en brygga i skärgården en sen midsommarkväll, med tillbehörande snaps och sill.

Håkan Hellström är inget annat än magi personifierad.

Death Cab For Cutie :: Plans

Om ordet ”mästerverk” någonsin blivit uttjatat eller att begreppet blivit ganska oklart när många svänger med ordet låter jag vara osagt. Eller rättare sagt, det struntar jag i.

För Ben Gibbard har skrivit en samling så vackra popsånger att tiden själv tappar sitt värde och det följaktligen leder till att skivan beskrivs bäst som ett M Ä S T E R V E R K.

”Plans” är en fantastisk skiva på alla sätt. Men om det är något jag jämt återkommer till när jag hör skivan så är det hur Ben Gibbard sjunger. Han tar fasta på varje ord, frasering som betyder något. Man hör, med Joakim Berg teknik, att det är berörande för Ben att sjunga sina rader. Att det känns.

Men det är även på det musikaliska planet som Death Cab håller hög nivå. Att inledande och smått sakrala balladen "Marching Bands of Manhattan" övergår till en snygg gitarrbaserad poplåt tyder på begåvning. Att pianot i skivans bästa spår ”What Sarah Said” får de dramatiska raderna att verkligen falla på plats, likaså. Och ”Plans” är verkligen sakral. Skivan skulle kunna funka ypperligt inför ett dop, en begravning eller under någon annan kyrklig aktivitet. Men den får inte av den klanglösa beskrivningen uppfattas som förstklassig hissmusik, för det är det verkligen inte.

”Plans” är den utveckling jag helst skulle vilja sett Kent göra. Och att Kent nämns i samma recension som ett annat band gör det hela väldigt tydligt - genialitet med andra ord.

Bloc Party :: Silent Alarm

Jag minns att jag ligger hemma och precis kommit hem efter skolan. Sätter på MTV2 och ”Banquet” rullar igång i skärmen. Cirka fyra minuter efteråt förstår jag att det här kommer hypas något fruktansvärt inom ett halvår. Bloc Party gör superdansant robotdisco som uppfattas som alltför enformig, tycker vissa.

Men lyssnar man på ”Silent Alarm” ett antal gånger för mycket, så förstår man den verkliga storheten i Londonkillarna. Det är fenomenal och väldigt mekanisk (?) popmusik. Gitarrer som loopar och trummor likaså. Men mekaniken förädlas till melodier. Melodier som får slutprodukten att bli tokigt dansant.

Men det är inte enbart en danslysten skiva som får indiekidsen att svettas på dansgolven. De saktmodigare låtarna som ”So Here We Are” ”Blue Light” och ”This Modern Love” står sig nästan allra bäst. Speciellt den sistnämnda rankar jag som en av årets bästa låtar.
Det är bara en tidsfråga innan Bloc Party kommer att bli Franz Ferdinand-stora.

”Silent Alarm” är fenomenal popmusik rakt igenom.

The Embassy :: Tacking

En låt med ett återkommande stön och en intensiv gitarr och majoriteten korar det till 2005 års bästa poplåt. ”Some Indulgence” är utan att tvivla en sekund en förträfflig poplåt. Men den är bra nära på att kallas övervärderad i allt hyllande överallt.

”Tacking” bjuder till på supersmart popmusik. Men den tar slut innan den ens hinner börja känns det som. Men för övrigt, som den börjar! De första fem låtarna är fullständig pop-perfektion. Superklistriga melodier med märkliga instrument och det känns som att det här är årets skiva, hela tiden. Och det kunde mycket väl vara årets bästa skiva om inte speltiden hade tagit slut vid drygt 35 minuter.

"Tacking" är som att äta ostbågar. Man tar en näve och trycker in i käften och man tänker bara i allt tuggande...

Jag vill ha mer! Jag vill ha mer Embassy! Men jag får det inte...

Coldplay :: X&Y

Det här är verkligen hatkärlek, som jag nämnt tidigare. ”X&Y” skulle hamna först på världhistoriens-snyggaste-skivor-någonsin och ligga där för all framtid. För det är verkligen ultrasnygg popmusik som Chris Martin bjuder på.

Låtarna satt första gången och Chris stämma får man tycka vad man vill om. Den kan vara så horribelt tråkig vissa stunder, men ibland uppstår något som jag kallar magi och just då – just då, är Coldplay mer än bara världens största och tråkigaste band. Då är Coldplay där igen och nosar på sin magi de paketerade på ”Parachutes” runt sekelskiftet.

Så det är ganska så frustrerande att få se Coldplay välja den vägen som de bevisligen har valt. De vill hellre skriva pop – för alla. De vill hellre spela på gigantiska fotbollsarenor världen över – för alla. Coldplay vill nå alla verkar det som och egentligen ska man inte lägga vikt på det. Det är ju bara jävligt löjligt att dissa Coldplay för att de vill så mycket och kan så mycket. Men någonstans är det bara så jävla ocoolt, så det är inget annat än med hatkärlek jag tilldelar ”X&Y” en sjätteplats. Gör jag den här listan om 20-30 år dock så hamnar ”X&Y” säkerligen på en förstaplats och det vittnar om skivans egentliga dignitet.

Moneybrother :: To Die Alone

Den här skivan är enorm rent musikaliskt. Det är högsta möjliga dramaturgi. Skivan kunde lika gärna funka utmärkt som soundtrack till någon känsloladdad teaterföreställning med en bölande Persbrandt i huvudrollen. För det är mängder med känslor och sinnesintryck som Anders Wendin anspelar på när han skapar musik.

”To Die Alone” är proppad med känslor, i varenda låt. Det hela blir så uppenbart i ”Eventually it’ll break your heart” som för övrigt placeras långt upp på listan över årets bästa låtar. Låten som har en slags julstämning över sig är bara en enda grandios mix av vad allt Moneybrother står för. Storslagen refräng, storslagen vers, körer ja… alltihopa på samma gång. Och det är sant, varenda rad av det är sant. Att det förmodligen krossar ditt hjärta.

”To Die Alone” är ett monument och ett stycke musikhistoria. Ta gärna del av det stycket.

Suburban Kids With Biblical Names :: #3

Suburban Kids With Biblical Names kommer från Haninge. Jag kan informera er, icke 08:or bor, att Haninge är en villaförort till Stockholm. De är en duo och är arketypen för hur indienördar ser ut. De spelar smått genial lättsam indiepop.

Klart jag gillar det. Klar jag älskar det.

Kent :: Du & Jag Döden

Skivan känns inte 2005 och är så långt ifrån aktuell som man kan komma. Att säga att Kent är oaktuella rubriceras väl som lagtrots (?) i det här Kentgalna landet, men så är det. Skivan rullade tjugofyra timmar om dygnet, sju dagar i veckan efter releasesläppet. Jag älskade den. Jag hade än en gång varit med om ett band som fortsatt på den där inslagna vägen där man enbart släpper tidlös och nödvändig svensk rockmusik.

Musik som säger något, som menar någonting.

Eftersom min relation till Kent är annorlunda för det handlar om Kent, så får man ta listplaceringen med en nypa salt. Siffran nio har i denna placering tappat sin innebörd kan man säga. För Kent har i mitt 19 åriga liv spelat den allra största och viktigaste rollen. Det är Kent jag gått ner mig med. Det är med Kent jag klättrat upp igen. Det är Kent jag alltid har ryggat tillbaka på.

Och ”Du & Jag Döden” är en mycket stark Kent skiva, inte starkast i samlingen, men stark. Den har en magnifik början och ett ännu mer magnifikare avslut. Men den är inte 2005, för mig.

System Of A Down :: Hyptonize/Mezmerize

Broderskivorna får dela på den sista platsen. System Of A Down har varit hopplöst mycket 2005. De har blivit mainstream och indiepopare älskar hysteriskt uttjatade ”B.Y.O.B”

Och Mezmerize skulle, om den här listan hade producerats i somras, kommit först – utan tvekan. Det fanns ingen annan skiva som jag lyssnade på lika mycket då. Men den tappade livslängden helt klart. Den blev tjatig. Jag lyssnade inte på skivan i 2-3 månader för att häromdagen sätta på skivan igen.

Det är en riktigt bra och unik hårdrocksplatta. För inga andra artister eller band låter som System Of A Down. De är verkligen helt ensamma i sitt sound och det är väl det som utgör deras dragningskraft.

System Of A Down kommer aldrig någonsin igen göra en ”Toxicity” Det är bara dumt att gå runt och vänta på det. Det är som att Zidane tar Frankrike till VM-final i sommar och på egen hand avgör hela spektaklet. Det finns inte. De har dock kommit bra jävla nära. System Of A Down förblir inget annat än jävligt bra.

Bubblare ::

Laakso :: My Gods
My Morning Jacket :: Z
Turbonegro :: Party Animals
Franz Ferdinand :: Your Could Have It So Much Better
Jamiroquai :: Dynamite
Oasis :: Don't Believe The Truth
Arcade Fire :: Funeral
Anthony And The Johnssons :: I Am A Bird Now
Babyshambles :: Down In Albion
Depeche Mode :: Playing The Angel
Tiger Lou :: The Loyal

God fortsättning och gott nytt musikår.