Arktiska apor

"Tror för övrigt att Arctic Monkeys kommande fullängdare kommer hålla mycket hög nivå. Mycket illa att man inte tog tillfället i akt och såg dem som förband till Franz Ferdinand tidigare i vintras."

Skrev jag i min blogg någon gång i december. Henning la en kommentar om det där. Han tyckte jag gjorde för stor sak av Arctic Monkeys och såg inte alls bandets potentialer på samma sätt som jag gjorde. Saken är den att jag visste någonstans när jag skrev det där att Arctic Monkeys inte bara vara ett gäng grabbar från Sheffield som hade fått till en riktigt bra pop-punks stänkare (I Bet You...). För faktum är att de besitter en enorm låtbredd. För vem kan motstå den första korsbefruktningen mellan The Strokes á la innan dom började fakka-ur och Mike Skinners excellenta vardagsbetraktelser samt Franz Ferdinands gungande partysinne? De arktiska aporna har allt det där. Så att när NME korar plattan som en av de 10 bästa skivorna någonsin så vet jag inte riktigt vad jag skall tycka. För när jag lyssnat klart på skivan för den tvåhundraelfte gången så är det fortfarande lika hysteriskt knäckande som första gången.

Vad kan det bero på då, egentligen? Att jag försöker hypa nått som redan är så tokigt superlativiserat? Eller att jag försöker få folk att glömma bort skribenters just gigantiska hype "for the next big thing" för att sedan avfärda Arctic Monkeys, som många bevisligen har gjort? Jag vete tusan. Men nått vet jag. Faktiskt. Och det är att "Whatever People Say, That's What I'am Not" är en 10/10, fullpott:are, mästerlig och helt jävla sjukt bra.

Och att jag missade dem innan Franz tidigare i vintras är en synd. En synd.