Reymersholms A-Lag

Jag tränar just nu med det här laget och jag säga först att jag inte kommer att "ta klivet upp" i det här gänget. Jag räcker till på den nivån som de tidigare juniorerna är på. Men själva a-laget är bättre fotbollsspelare än vad jag är. Så jag ser verkligen ingen anledning till varför de skulle ta upp ytterligare en junior, som redan är snart 19 år. Jag tränar i alla fall veckan ut för att sedan få höra, förmodligen av Anton, att jag inte kommer ta klivet upp. Och jag ska inte förneka att det inte skulle vara trist, absolut inte. Jag är verkligen inte likgiltig här, som jag kan vara till mycket annat.

Bara att få träna med a-laget och regelbundet träffa skönt folk (jag syftar på de yngre givetvis) är en tanke som ligger mig varmt om hjärtat. Så att jag nu kommer få veta att jag inte går upp, kommer göra mig besviken.

Men samtidigt känner man mer och mer till det här laget. Jag ser på framtiden i synnerhet. Om jag nu får heltid på "Ett Litet Kök" vilket jag självklart aspirerar på, så blir det ju naturligtvis jobbigt att spela fotboll på den här nivån. Att satsa skulle bli svårt helt enkelt.

Och när idioter som Kalifa hotar med spö över en simpel stämpling, så känns det inte särskilt lockande överhuvudtaget att gå upp i Reymersholms a-lag. Vad jag har insett i det här laget, är att det är ganska så feta grupperingar. Hierarkin ser ut såhär, i okonstlade drag.

De äldre, a-lags spelarna, de "bästa"
B-lags folk som inte riktigt räcker till på div.3 nivå.
Juniorer, som ska "utvecklas"
Provspelare och nya, dvs. jag.

Det är precis såhär det ser ut i det här laget. Folk inom de olika skikten håller sig till varandra, ett kristallklart faktum.

Så vi yngre och ev. provspelare, som jag, ska hela tiden uppträda efter de äldres regler. Det är deras show, vi är skådisarna och vi spelar efter deras stadgor och normer. Det finns parareller med pennalism, ja. Att få sig en grov tackling, fasthållning eller något annat som bryter mot de traditionella fotbollsreglerna av de äldre - ser ingen. Ledarna bryr sig markant och så även när vi sätter tillbaka. Och ja, jag håller med tränarna, bättre med lite fult spel än att det är lojt. Men det finns gränser, det finns gränser för allt.

Som idag t.ex. både jag och Linus blir brutalt stämplade på fötterna i en smålags match. Spela på, hojtar tränaren och de övriga spelarna. Visst, vi kan ta en ful sak en gång, möjligtvis två gånger men det är ändå ett steg över gränsen. Så vi fortsätter spela, sätter tillbaka - hårt mot hårt.

Jag stämplar Kalifa.
Kalifa hotar med spö.

Tränaren kollar i backen. Jag, som provspelare och därför lägst ner i hierarkin, har inte mycket att säga till om. Att börja tjafsa tillbaka i ett sådant läge är inte särskilt smart, så jag gör det inte heller. Vilket jag nu haft ånger för hela kvällen. Jag borde också ha sagt att han är en jävla grekpajas och också hotat med spö.

Men jag kommer inte kunna få säga det här nästa gång, för jag kommer inte få spela kvar i det här laget. Men att en sådan rätt smaklös grek ska hota mig med spö, för en stämplings skull, är lixom att ja... attitydsproblem, javisst. Men det är ändå en så fel inställning till allt. Spänn av, eller? För min mentala sida, så är det ju ett fall nedåt. Man tar ingen skit, egentligen. Idag gjorde jag det och det gör mig så jävla förbannad.

Så om man ser detta ur ett större perspektiv, så är det killar som Kalifa som orsakar all den frustration och rädsla, som konsekvent blir våld i samhället vi lever i. Så på ett annat sätt vann jag faktiskt poäng. Poäng som jag inom ett par år kommer kunna använda mig av. För jag kommer antagligen se tillbaka på den här händelsen någon gång och tänka att ”haha, vilken kille… att han ens hade ork” För ärligt talat, hur orkar man agera som han gjorde?