Punkt, punkt, punkt.

...

Klockan slog 12.00. Fick ett samtal.

Martjin: "Vart är du någonstans Adde-lilla?"
Jag: "Lilla? Skulle min utrustning vara liten?"
Martijin: "Vad snackar du om?"
Jag: "Tycker du att det är fel på min knullpinne?!"
Martijn: "Va?"

Nej. Inte sant.
The real one.

Martijn: "Vart är du någonstans, det är ju samling nu på Stadshagen!"
Jag: "Men jag har ingen mobil! Ingen har kallat mig!"
Martijn: "Oj, jag som skickat SMS."
Jag: "... okej?"
Martijn: "Kom nu för fasiken!"
Jag: "aae... veast..."

Panik, stressa.
4:an till Fridhemsplan.
Tuben till Stadshagen.

Spelar högerytter mot Krukan. Passar fram Sebbe som prickar dit 1-0, när det gått ynka en minut. Gör sedan ett skitsnyggt nickmål som jag fick mycket beröm för. Ett härligt inlägg från Tuggi, killen med det veritabla stålverket i käften och jag sätter bara dit pannan. Halvtid - 3-2 till oss.
Gör 4-2 på ett friläge och sedan blir det 4-4. Duvmar kommer in och gör två mål, 6-4. Vi lägger av och spela. Backlinjen läcker nått extremt. Krukan, ett gäng på 45+ som bara spelar för nöjes skull trycker dit tre riktigt fula mål och vinner alltså med 6-7. Det sista målet kom i matchens sista minut... snopet och fruktansvärt roligt, egentligen. För hur kan man, seriöst, förlora en fotbollsmatch om man gör sex mål? Hur går det till, egentligen? Okej att en backlinje är ostabil en match, men att släppa in sju jävla mål. Det är en bedrift jag kallar duga.

Så man saknar faktiskt ord för den här matchen. Det är mer såhär:

...