Way Too Long!

Audio Bullys.

Två geezers från England som gör någon slags blandning av 2step, garage, house och hiphop. Resultatet blir att de ligger under den nya etiketten "hooligan house" En stämpel de har velat få bort. Men det låter framförallt som musiken skulle kunna göra anspråk på folk med överfulla Stone-Island garderober, eller det gör det ju. Det vet jag.

Jag var på Hultsfred 2003 med min bästa barndomskamrat, William. Vi kollade in sändningen och intervjun i ZTV, med Kristoffer Åström (sångare i svenska punkrock bandet Fireside) och hans trumslagare i samma band. Någonting hände med sändningen och de var tvungna att ta paus. Jag och William som står och betraktar den svarthårige och den ljushårige sing-song-writern, som är allvarligt hårbeväxt i ansiktet blir därför lite glada över pausen. För plötsligt vänder dem på sig för att få sig ett snack med två rakryggade festivalbesökare och "inga jävla mediahoror" Samtalet börjar med käk eftersom vi fyra var jävligt hungriga. Sen går det över på dagens spelning som de hade utfört på Pampas. Den var sådär, enligt mitt tycke. Tål att påpekas att det här året var de riktigt hypade. De hade gjort en storstilad comeback med albumet "Get shot" och gjorde därför en bejublad turné i Sverige. Det brukar bli så i Sverige. Om en artist el. band släpper en fem plus/getingar skiva, så brukar turnén också få högsta betyg.

Undantaget är The Tough Alliance. Recensenter började böla för vad killarna från Göteborg gjorde med det "heliga" De sprang tydligen runt på scen, dyngraka med baseball trän och skrålade sina förinspelade electropop låtar. Skitballt, tror jag. Normen för hur en bra konsert ska vara trasades sönder – helt och hållet! Krädd.

Nåväl! Snacket började så småningom handla om det förstnämnda bandet i den här bloggen. Audio Bullys hade precis intagit partytältet och det hördes. Kristoffer och hans kumpan sa att vi genast borde skåda detta band. Det var ju tydligen ”ruggigt jävla bra” Jag och William sade adjö åt två riktigt trevliga herrar, de var tvungna att fortsätta på intervjun. Jag och William sprang med tomma magar.

Vad vi kom till?

Visserligen har jag aldrig varit på Ibiza eller något psy-trance party i någon skog, där det på menyn finns: Vita pulver och vita tabletter. Jag har alltså inte varit på något tyngre dansant party någonsin, innan vi kom till Audio Bullys. Vi tog oss rakt in i det proppfulla tältet. Ca 30 minuter senare kröp vi ut. Konserten var slut och jag och William slog fast vid att detta var det ballaste vi sett. Observera ”balla” och dess bemärkelse.

Vi var inte alls insnöade på den här typen av musik. Vi var godtrogna Håkanister, Winnerbäckare och Turbojügends. Inte i hela helvetet trodde vi att Audio Bullys skulle få oss att dansa mer än vad vi någonsin gjort tidigare. Inte i hela helvetet trodde vi att vi skulle skråla ”WE DON’T CARE!” eller för all del ”WHAT THE FUCK!” tillsammans med lika förvånade festivalbesökare. Det var sannerligen en sån där spelning som man kan känna att någonting i luften är inte längre som sig bör. Man kan nästan ta på det. Det går inte att beskriva. Orden finns inte för att göra det helt enkelt. Men nått var det ju. Det var en sådan spelning som man kan skryta om... få säga "jag var där" ...

För övrigt sitter jag just och luktar svett. Jag kom hem från träningen runt 20.30 men har inte gått nära toaletten än. Jag hade lite att göra innan, vissa ärenden så att säga. Ordet ”ärenden” är det mest vuxna man kan säga. Faktiskt.

Dra åt helvete.
Vardagsmat.
Gillar inte.

Göra något imorgon, någon? Något speciellt? Som jag har legat på ikväll, det var längesen. Tydligen vill ingen göra något. Jag hade lätt sagt ”JA!” på ett förslag som:

”Ska vi bli fulla?”

Men ingen vill. Ingen vill något. Ni kan ju dö i någon tragisk olycka, alla ni. Fuckers.