New Direction

Dem var här ikväll, kollade på fotboll, käkade pizza och drack cola. Dem var Peter, Heshie och Ivar. Dem såg våra stolta söderbröder spela 2-2 mot gårdarpacket.

Märkligt det här. Så fort Bajen spelar allsvensk fotboll är jag direkt inne på SverigeScenen.com alt. Sthlm-Sodra.com och kollar om någon box har inträffat. Förut var det Aftonbladet.se som gällde för att läsa om vad kuksugarludret Simon Bank tyckte om matchen. Så är det inte längre.

Jag ÄR fascinerad av svensk supporterkultur Klass C.

Att läsa om ruggigt välskrivna rapporter om slagsmål runt om i Stockholm och Sverige har sannerligen ett högt underhållningsvärde hos mig. Och det värsta av allt är att jag inte vet om jag skulle tveka att joina BBS eller KGB. Vad jag vet är att jag kan förstå adrealinkicken och den magiska känsla som tydligen ska uppstå när man springer mot ett gäng grabbar, som med enda syfte är att slå testosteronet ur dig.

Jag har tagit studenten med medelmåttiga betyg. Jag kommer antagligen knega ett år nu och mitt liv kommer bli så inrutat att jag likagärna kan flytta till ett litet "trevligt" radhus område utanför Halmstad eller någon annan ful håla med värsta sortens inavel. Klart som fan att jag förstår logiken. Det som är farligt lockar, alltid har det farliga lockat. Att få springa med ett gäng lojala och våldskåta polare mot lika törstiga antagonister måste vara mer än vad folk tror. Varför gör dem det annars? Varför fortsätter i så fall dessa uppgörelser? För att inte komma till ett lika utdraget och filosofiskt plan som tas upp i Fight Club, så är det hela mycket enkelt.

Hur mycket kan du egentligen veta om dig själv om du aldrig har varit i ett slagsmål?

Tanken och frågeställningen må vara bra jävla facistisk och säregen, men den är samtidigt löjligt jävla sann. Skål, chaps.